Timglasets historia

Översatt och sammanställt av timglasmakare Ulf Carlsson

Timglaset har i århundraden varit symbolen för tidens flykt och döden. Precis som med den mekaniska klockan har timglaset ingen känd upphovsman. Greker och romare hade den tekniska kunskapen, men först på 1300-talet hittar man bevis på dess existens. I en frescomålning av Ambrosio Lorenzetti 1338 i Sala della Pace of the Palazzo Pubblico at Siena är ett timglas avbildat. Verket föreställer de sex kardinalernas dygder. Måttfullheten är här personifierad av en jungfru som håller ett stort timglas i sin högra hand. Timglaset bör alltså ha varit välkänt i Italien i början på 1300-talet, säkert även i övriga Europa.
Första gångerna timglas nämns i text är 1345 samt 1380. Den första finns på ett kvitto som Thomas de Stetesham fått. Han var kontorist på Konungens fartyg ”La George” under Edward III’s 19:e regeringsår. Fritt översatt från latin: ”Härmed intygas att Thomas har betalt i Lescluse (Sluys) i Flandern för tolv glastidmätare (pro XII orologiis vitreis) pris för vardera 4 ½ gross’ i sterling 9s och för fyra glastidmätare av samma sort ( de eadem secta) vardera fem gross’, vilket gör i sterling 3s. 4d.”
Det andra tillfället är en inventarielista uppgjord vid Frankrikes Kung Charles V’s död 16 september 1380. Inventariet upptar nära fyra-tusen föremål varav ett är ett timglas från konungens studiekammare på slottet St. Germain en Laye. Det beskrivs i inventariet med följande ord: ”Item ung grant orloge de mer, de deux grans fiolles plains de sablon, en ung grant estuy de boys garny d’archal.” (föremålet en stor sjötidmätare, två stora glasflaskor fyllda med sand, i en stor mässingsbeslagen trälåda.) Notera att den kallas ”Orloge de mer”, sjöur.
Vid denna tid fanns ett ökande behov att mäta tiden vid skeppens framfart för att kunna föra bestick i sjökortet. Det finns anledning att tro att timglaset uppfanns just som navigationshjälpmedel. Först i Amalfi och Pisa och senare i Genova och Venedig. Amalfi tillskrivs som upphovsort till kompassen vid samma tid.
En italiensk poet skriver någon gång mellan 1306 och 1313, syftande på den omsorgsfulle sjömannen, att han förutom sjökortet och lodet inte skall glömma sin tidmätare, arlogio. Väl att märka, här nämns inte timglas uttryckligen, men i praktiken det enda tänkbara. Vattenur eller solur visar lätt fel till sjöss och det mekaniska fjäderuret fanns ej ännu.
Vad är det då som rinner i timglasen? I ett franskt recept från 1394 skall man använda marmorsand från ett marmorbrott, koka detta i vin och torka det i solen. Detta göres nio gånger. Av det blir bra sand. Men även metalloxid och äggskal, som malts, har använts i timglas.

I Christopher Weigel’s ”Book of trades”, utgiven 1698 i Regensburg, beskrivs följande: ”Ena glashalvan är fylld med sand, ett tunt mässingsblad placeras därpå och ett hål göres med en syl. Den andra glashalvan limmas sedan på med beck. Alla färdiga glas ställs upp och standardtimglaset vändes
När detta runnit slut lägges alla glas. Dessa öppnas med värme och kvarvarande sand töms ut. Efter detta försluts glasen med vax, skarven lindas med tråd och monteras slutligen i sina hållare”.
På 1500-talet användes timglaset i köket för mätning av kortare tid samt av prästerna under högmässan för att mäta predikningens längd. En engelsk lag från 1483 föreskrev att predikoglaset skulle placeras så församlingen kunde se detsamma.
I ett engelskt arbete från 1577 beskrivs skäddloggen: ”En trekantig plankbit (skedda), med blytyngd, för att kunna flyta stående i vattnet, släptes på utsidan och fick dra ut en däri fäst lina. Ett 30 sekunders sandglas vändes när en vit startlapp på linan passerade. Sedan följde knopar på var 7:e famn (13m). När tiden var ute räknades antalet knopar”. Därav enheten knop som fartangivelse.
Till sjöss är skiftesarbetet uppdelat i vakter om 4 timmar. Denna tid mättes med ett halvtimmesglas. När en halvtimme gått vände rorgängarn glaset och slog en gång i skeppsklockan. Var halvtimme slog man i skeppsklockan: dubbelslag för alla passerade heltimmar och ett slag för halvtimmar. När vakten var slut efter 4 timmar slogs därvid åtta glas (åtta dubbelslag). Därav uttrycket ”slå glas”. Vid nytt år vid midnatt slog skeppets yngste man in det nya året med ytterligare åtta glas.